En kall hand griper tag om mitt hjärta

Idag. den 27 oktober 2011, så är det ett år sedan jag var med om något fruktansvärt, hela min familj var med om det värsta hittills.
För ett år sedan var vi bara någon minut från att mista min sambo och barnens pappa. Så nära var det, någon minut till och han hade inte längre funnits hos oss.
Fast det är ett år sedan så bearbetas det fortfarande. Jag får lite lätt ångest och panik om jag hör sirener och inte får tag på honom.
Är tacksam, har alltid varit det men än mer nu, för varje dag vi har tillsammans. Varje minut som vi får vara tillsammans är värdefull.

Har fått en hel del nya läsare under sista tiden, som kanske inte förstår vad jag pratar om. Ska berätta vad det handlar om och detta kan bli ett långt inlägg, hoppas ni har överseende med detta.

Så här det jag skrev för ett år sedan idag. (Skrev inlägget på kvällen, men vid den här tiden ifjol var det fullständig kaos)

En onsdag, som började som vilken annan dag som helst. Med skillnaden att Emil faktiskt tog lite sovmorgon och klev upp med oss istället för att vara ute och jobba vid sju. Så istället klev vi upp vid 8.
Gjorde iordning oss och barnen och gick ner och åt frukost.

Sen skyndade jag mig och gjorde oss klara för att fara på dagis. Väl ute, hjälpte Emil mig att sätta fast barnen. Han sa till Edvin att om han var duktig på dagis idag så skulle pappa komma hem ikväll och steka pannkaka.
Sen sa vi hej då, älskar dig och kysstes. Sen åkte jag mot dagis och han gick mot fliseldningen och bilen.

Jag åkte mot stugun, när jag kom till stugun såg jag att Emils bror var på Svets och Mek så ringde Emil för att säga det. Men fick inget svar. Tänkte han ringer väl upp. Väl på dagis så lämnade jag Edvin. Han grät när jag lämnade honom så jag skulle stanna på byn i en kvart och sen ringa tillbaka. Så jag gjorde det, for och handlade. Försökte ringa Emil för att berätta hur det gått. Men fick inget svar. Började få en olustkänsla men tänkte att han ringer väl upp snart.
Gick in och handlade på ICA. Sen när jag kom ut så ringde jag dagis och då var det lugnt med Edvin så jag började åka hemåt.

Kommer hem och parkerar. Vilma sover i bilen så jag tar in varorna först. Ser att Emils pappa och bror är borta vid fliseldningen. Och brandkårsbilen. Tänker att jaha, är de där för att kolla hur de ska bygga om fliseldningen nudå. Den har krånglat.
Bär in varorna. Väl på bron ser man lite mer så då ser jag att det står en ambulans där.

"Varför är den här. Den behöver ju inte vara här??!"
"Har det hänt något" Här får jag ont i magen.

Och så hör jag emils pappas röst;
"Har ni fått kontakt med honom än då?"
Och därpå ser jag hur de lyfter in någon i ambulansen med orange jacka.

"Emil!!!!" Skriker hela mitt inre, och en kall hand griper tag om mitt hjärta.

Skyndar mig bort dit för att se vad som hänt.

Får se Emil i ambulansen. Blöt, som fradgad, runt munnen och vid medvetande men ändå som borta. Lutar mig fram och smeker honom på kinden och pussar honom på pannan. 
Jag börjar skaka, och när den andra ambulansföraren ska in och lägga på filtar på honom känner jag mig ivägen och går ut.

Emils bror frågar mig när Emil gick ut imorse. För att försöka få reda på hur länge han legat där inne.

Mitt i allt får jag veta att han fått kolmonoxidförgiftning. Känner hur allt bara raseras och att jag måste bort därifrån. Jag stegar iväg därifrån. Tar ut Vilma ur bilen och skyndar in. Där jag sätter mig på trappen och storgråter. Skakar och tänker.

Försöker samla mig något och går ut igen. Går dit. Måste veta vad som ska hända nu.

Får veta att han förs in till östersunds sjukhuset. Så jag ska åka efter med kläder åt honom.

Sen är allt ett virrvarr. In och packa kläder. Emils pappa kommer in och försöker prata lite lugnande med mig. Hjälper mig ut till bilen. Bestäms att han ska hämta Edvin från dagis.
Pratar med mamma och hon ska följa med in till ö-sund för att vara stöd och hjälpa till med lillan.

Så åker och hämtar henne. Sen far vi till stan. Tänker att han är ju iallafall i goda händer nu. Men det tröstar dåligt.

Kommer in till stan, skyndar in på ONOFF för att köpa en billaddare till telefonen som snart var strömlös. Ifall man måste ringa.
Väl där inne, nästan vid kassan ringer telefonen.

"Hej sandra, det här var ifrån sjukhuset!"
Där stannade mitt hjärta för andra gången idag.

Fick prata lite med Emil men han lät så ansträngd på rösten. Han berättade att de skulle flyga honom till stockholm. Fick prata med sjuksköterskan igen. Hon berättade att de inte visste när han skulle få flyga, men om jag redan var i stan skulle jag nog hinna in.

Så jag skyndade mig dit.

Kom på intensivavdelningen, och in i ett rum. Och där låg han. Min starke hjälte. Min andra hälft. Mitt livs kärlek.
Med en massa kablar och slangar och syrgasmask över ansiktet.

Går fram till honom, en sköterska kommer och säger att en läkare ska komma och prata med oss.
Frågar henne vad allt står för på monitorn och hon förklarar. Känns lite bättre.
Går fram till honom och smeker honom över ansiktet. Han tittar på mig och pratar lite rossligt genom masken.

Tårarna trillar nerför mina kinder och jag lutar mig fram och viskar i hans öra "Jag älskar dig. Så fruktansvärt mycket så du kan inte ana. Du får aldrig lämna mig." Kysser honom på kinden och på pannan.
Tittar på honom och ser tårar rulla nerför hans kinder också.

---

Vid halv tre kommer ambulanspersonal och ska hämta honom för flyget som ska ta honom till stockholm och karolinska sjukhuset. Där de har en tryckkammare som han ska vara i för att det inte ska bli några men av förgiftningen.

De stannar till vid mig innan de kör ut honom. Och han sträcker fram sin hand mot mig, jag tar den. Kysser den och säger att jag älskar honom. Han håller upp min hand mot hans kind och kramar den. Sen rullar de ut honom.
Allt gick jättesnabbt, men just det ögonblicket varade några sekunder längre.

---

Ikväll har jag ringt till karolinska och fått pratat med några där. Och sen ikväll ringde även Emil.
Vilken fröjd att få höra hans röst. Trycket runt hjärtat lättade lite, och klumpen i magen blev lite mindre.
Han lät mycket piggare. Och värdena såg bättre ut. Fått en behandling i tryckkammaren. Och imorgon blir det två till.
Ser allt bra ut får han komma hem. Otroligt skönt.

Själv har jag inte hunnit bearbeta allt ännu. Barnen har varit igång hela kvällen, de känner väl av min oro.
Så nu ska vi lägga oss allihopa. Gud, jag har kunnat mista honom idag.


Är bara så otroligt tacksam till de änglar som vakade över honom idag. Att han inte gick ut då han brukar så han legat där ännu längre.
Att hans bror bestämde sig för att åka in och kolla en sväng fast han var stressad och skulle hem.


Vet inte riktigt vad som har hänt. Han själv minns bara att han skulle kolla om det behövdes fyllas flis. Och såg att det hängt sig i fickan. Och skulle peta lös litegrann. Sen minns han inget mer förrän han låg ute i sidoläge och spydde. Då har hans bror hittat honom en kvart, tjugo minuter senare och dragit ut honom.
När han fann Emil så var han medvetslös. Och stel i armar och lite i ben. Såsom likstelhet.


Så tack, alla änglar som vakade över honom idag. Tack till Emils bror, som faktiskt räddat livet på honom. Jag är dig för evigt tacksam!

Emil, jag älskar dig så otroligt mycket. Du är min andra hälft. Utan dig fungerar jag inte. Kom hem till oss snart!



Mina ögon tåras nu när jag tänker på det, och är otroligt glad och tacksam för att allt gick så bra som det gjorde. Så var rädda om varandra, man vet aldrig när man sagt hej då för sista gången.

-----------------------------------------------------------------

Emil flögs ner till Karolinska sjukhuset i Stockholm där han blev behandlad i tryckkammare. Eftersom kolmonoxidförgiftning fungerar som så att den trycker bort allt syre i blodet och kroppen kan inte syresätta sig själv.



Här kan ni läsa mer om tryckkammaren och hur det går till.

 
---------------
Detta uppmärksammades både i Land och i LT. I Land gick de ut med det för att varna andra, eftersom det går så otroligt fort och det är så farligt. För man känner inte denna gasen, den luktar inte och känns inte.

Får man liten dos kan man bli yr och må illa bland annat. Men tillräckligt hög dos är dödlig.

Emil fick sådan koncentrerad dos att han bara tuppade av, ramlade två meter ner i betonggolv, fick ett litet jack i pannan eftersom han landade mot en spade.

När hans bror hittade honom efter att ha legat där i en kvart -20 minuter var det bara någon minut ifrån att han inte kunnat gå att rädda.
Han hade fått kramp i kroppen och var likstel och andades inte.

Hans bror drog ut honom och fick ge hjärt och lungräddning och lägga honom på sidan, tillslut kom han till liv och spydde av förgiftningen. Men var fortfarande borta.
Ambulansen kom från Östersund, men för att få hjälp innan for brandkåren ifrån stugun för att ge syrgas, men när de kom fram upptäckte de att de var tomt i syrgastuberna. Men som tur var kom ambulansen kort därefter.

Emil minns ingenting förrän han vaknade till i ambulansen, "det var som att somna", har han sagt. Han märkte inte alls av förloppet.





Vet inte om ni orkat läsa er igenom detta, men det var mitt livs värsta dag. Och jag hoppas innerligt att jag och vår familj aldrig behöver vara med om något liknande igen.
Det är med tårar i ögonen som jag skriver detta.

Längtar till ikväll då jag får krama om min man ordentligt, som alltid, men speciellt idag. ♥




Dessa blommor fick han efter olyckan.

Älskar dig Emil. ♥
 
Här har två andra relaterade inlägg--> HÄR    och   HÄR