Fredag del 1.
Var på väg hem från jobbet då jag hamnade mitt i en olycksplats, var tredje person på plats.
En familj hade voltat med bilen ner i diket.
De två bilarna som hade stannat innan mig hade hunnit larma räddningstjänsten och hjälpt familjen upp ut diket, de hade klättrat ut bilen själva och börjat gå uppför diket o sen djupa snön. Sen åkte de två bilarna framför mig eftersom de hade inte plats i bilarna för dessa personer att få värma sig.
Det var 3 vuxna och 2 barn varav 1 barn var mindre. 2 vuxna och 2 barn fick sätta sig i min bil för att värma sig. Det stannade en till bil bakom mig och där fick den sista vuxna personen sätta sig.
I min bil låg det dessutom 2 bukplåtar till sambons grävare i baksätet som var ivägen så var tvungen att flytta dom till bagaget först. De väger litegrann men de var inga problem att flytta dom då. Adrenalinet kickade in. Fick ingen hjälp från föraren till den andra bilen som stannat.
Medan vi satt i bilen börjar en av de vuxna få svårt att andas, inte panik så utan mer ett tryck över bröstet som gör det svårt att andas normalt. Försökte kommunicera så gott de gick med teckenspråk och svenska/engelska eftersom personen inte kunde svenska så bra. Ringde 112 igen och förklarade läget så de skulle veta om de.
En liten stund senare kom brandkåren och gav syrgas till den vuxna som hade svårt med andningen samt nackkrage.
När brandkåren kom så klev den vuxna som inte satt i min bil ur den andra bilen för att förklara samt tolka. Varpå föraren till andra bilen kommer fram till mig (kan tillägga att detta är en man i 45+ åldern) och säger; ja de måste ju ta sig hem sen, fixar du de eller?
Vad svarar man på de?! Jaa, de lär väl ordna sig, hör jag mig själv säga.
Varpå föraren svarar; vad bra, då åker vi nu.
Tänkte sen medan brandkåren dirigerade trafik och hjälpte mannen i min bil samt gav alla iblandade i olyckan varma filtar, att de borde ska kollas upp på sjukhus allihop. Om inte, ja de tar vi då.
En liten stund senare kom första ambulansen. Ytterligare en stund senare kom ambulans nummer två och denna lastade in mannen med andningsproblem och åkte på en gång.
Kvar var då två vuxna och två barn.
Ett tag senare kom ambulanshelikoptern och landade på vägen. Där åkte en av de vuxna och de äldre barnet. I den första ambulansen åkte den sista vuxna och det mindre barnet. Men inget som var akut och de gick själva, ja förutom de minsta barnet som bars av mamman.
Hela familjen hade änglavakt, de hade kunnat gått riktigt illa.
Var rädda om er alla därute, och som jag alltid säger, åk aldrig ifrån någon osams, likaså lägg er aldrig och sov osams. För man vet aldrig vad som kan hända, livet kan ta en helomvändning på bara några sekunder.
Om ni orkat läsa allt är jag imponerad. :)
Och som alltid ska vi vara otroligt stolta och glada över att ha så bra människor som klarar av att jobba som brandman/ambulansförare. Ni är fantastiska!
Sköt om er! ❤
